Agnetas bloggsida

Nu får det väl vara nog på självömkan. Det var sååå roligt att bli farmor men efter det så händer inget.
Ungdomarna har nu bott i egen lägenhet i över 2 månader men har ännu inte haft besök där av vissa.
Vi har varit där 3 gånger och har haft lika roligt varje gång. Därför blir man ledsen på deras vägnar.
Det skylls på pengar och brist på tid men det gäller väl åt båda håll? Ungdomar idag som är utan jobb har inte mer pengar än andra. Snarare mindre.
Sen sitter man och ondgör sej över att man känner sej övergiven och bortsorterad.
Tänk vad synd att man inte får träffa barnbarnet...Man kanske skulle tänka ett steg längre och offra sej, sätta sej i bilen och åka dit. Ingen hindrar detta. Snarare skulle många bli väldigt glada.
Ungdomarna har ingen bil och måste åka buss. Det kostar faktiskt mer än bensinen i en gammal bil. Hur fasiken skulle dom ha lättare att ta sej dit än tvärtom?
Dom har t.o.m lånat min bil för att åka dit men andra vägen går inte lika lätt att ta sej.
Jag vet att jag gnäller nu men jag är trött på att detta basuneras ut till folk som sitter och håller med om hur illa vissa blir behandlade.

Tycker de likadant om de får hela sanningen?

Så här roligt kan alla ha som vill och orkar. Underbart på gamla dar att låna små underverk.

Så lätt bildas rykten...och skitsnack.
Min dotter är 17 och nybliven mamma och jag har fortfarande skyldigheter mot henne. Försöker inte smyga mej undan.

I samband med första BVC-hembesöket så talade dom om att Socialen kommer att kontakta er (modern och fadern) dels för fastställande av faderskap och även för att informera om vilken hjälp Soc kan ge till nyblivna unga familjer.
Eftersom det inte finns bussförbindelser så undrar jag (sköterskan), om jag kan ta med mej Soc hit nästa gång....om nu din mamma inte har något emot det. Helt OK.
Jag ställde frågan till Soc om dom hjälpte till att skaffa och finansiera en flytt men icke sa Nicke.
Den unga familjen fick veta att det finns vissa stöd dom kan få men eftersom inte Soc kräver en flytt till egen lägenhet p.g.a olägenheter eller meningsskiljaktigheter oss inblandade emellan så gör dom inget nu. De unga får skaffa egen lägenhet först och sen om det inte fungerar så kan dom vända sej till socialen för hjälp. Givetvis måste ju släkt och vänner hjälpa till så gott dom kan i första hand. Fungerar inte det kan Soc gå igenom vad
de kan ge för hjälp med ekonomin.

Nu får jag höra att det går rykten att soc kräver att de unga flyttar på grund av hur vi bor. Rökigt och dåligt skött. Tur att Soc och BVC själva inte tyckte det. Det luktade rök men eftersom ingen rökar inomhus längre och det inte är förbjudet att röka, inte ens i samma rum som barn (bara olämpligt) så ligger inte ens det till grund för ett sånt rykte.
Inte heller kommer det att förekomma några kontroller för att se vidare åtgärder.

Att höra sånt prat bland de närmsta som varit här kan jag tänka mej sker men att sitta och ta upp det med andra utan att veta fakta det måste ju bara bero på att man vill någon illa. Och då undrar man varför? Är det för att man öppnat sitt hem för de unga och försökt hjälpa dom att starta upp en egen liten familj eller? Jag nekar absolut ingen annan att försöka hjälpa till.
Snarare tvärtom. Det skulle vara mycket tacksamt. Det var både dyrt att hälpa till och trångt här. Inget är gratis. Vilket somliga tycks tro.

Hur kan någon som själv säger sej ha ont vara så elak att man säger att...
"Det är bara att bestämma sej för att bita ihop och göra det man måste.
Se på mej...Kan jag så kan andra..."

Jag HAR gjort detta i många år för jämt har man ju hört..."Lite ont har ALLA"
Skada efter skada, problem efter problem har jag ignorerat...så till den milda grad att jag en dag inte kom ur sängen själv.
Jag sa inte nej. Det gjorde min kropp och jag fattade det ändå inte.
Efter flera undersökningar där många skador diagnostiserades som jag inte ens själv hade funderingar över så sa läkaren på rehab i Skövde att om jag fortsatte kämpa trots kroppens varningar så skulle jag inte finnas om 5 år.
Jag försökte få hjälp av AF och FK med anpassad sysselsättning men fick inte igenom det. Kunde jag inte känna kroppens signaler så skulle jag snart ha förstört mej själv helt och hållet.
Försäkringskassans läkare utdömde mej som arbetsför utan att jag fick säga nåt. När det var dags för ny bedömning så fick jag inte heller yttra mej utan skrevs av med "sjukpension". Det tas inte ens upp på nytt såvida inget "under" inträffar.
Jag klarar mycket mer än vad dom anser för jag är van att göra mycket även om det gör ont. Men får inte. Eller bör inte om det inte ska bli värre.

Jag gick med ett avslitet ledband i knät i 4 dygn redan som 15-åring. Visst gjorde det ont men jag tog mej ju fram. När jag väl kom till läkare så blev hon vansinnig. Så gör man inte, ansåg hon. Jag visste ju inget annat än att ALLT går över. Tiden läker såren...
Jag blåste av en maskin när jag startade en högtryckstvätt. Åkte baklänges över golvet och rakt in i en slangupphängning på en pelare. Knäckte ryggen så till den milda grad att jag först efter 1 timme och ett vattenfyllt golv senare kunde åla mej fram och stänga av.
Lyckades med stor möda utföra ett halvdant jobb innan larmet gick.
Jag gick genom en mörk verkstad för att nå lampknappen men lyckades på vägen gå rakt upp i en hög med "popnitar" som någon tappat ut. Rasade baklänges ner och blev liggandes på rygg en bra stund innan jag fått känsel i rygg och ben tillbaka. Sen fortsatte jag jobba.

Jag har lyft äldre ur sina sängar fast jag själv haft hjälp att komma ur sängen på morgonen.
Jag har brutit armar och ben och även en tumme. Trodde det inte förrän röntgenbilderna kom.
Jag har burit fram 7 barn, de 3 sista fast jag jobbat samtidigt.
Jag har voltat med bilen och varit mest förundrad över hur bra ett säkerhetsbälte är. Jag gick då på rehab och när läkaren undrade över min stela gång och fick förklaringen så tyckte han jag var otrolig som inte hade mer ont. Mina muskler och nerver i nacke och axel svarade inte alls på hans tester.
Jag har "ridande" diskbråck i nacken C4/C5 och 2 utslitna axlar. Ett flertal degenererade diskar i hals och ländrygg.
Jag anses ha resttillstånd kvar efter foglossning.
Jag har ischias på vänster sida och dålig höft på höger så jag vet ibland inte vilket ben jag skall halta på. Pest eller kolera? *skratt*
Jag har frontalkrockat med en Taxi. Glashalt ute och en Taxi får sladd och dundrar med bredsida rakt in i min front. Han vek t.o.m upp mitt framdäck under mej i bilen.
Jag har gått runt och svimmat ett antal gånger och landade givetvis på rygg och nacke när jag föll.
Blev hämtad av ambulans och satte skräck i många av mina närmaste under den tiden.
En gång på toaletten då jag föll så illa att jag slog sönder fronten på badkaret. Gunnar hittade mej halvvägs in under badkaret. Inget ställe jag skulle valt om jag kunnat :-P Jag bara ryckte på axlarna och tyckte att...Vet inte vad som hände men NU är jag OK *skratt*

Jag får inte upp mina armar över huvudet.Undersökning och tester visar på ca 60% nedsättning.
Jag häller varmt kaffe över mej för att jag TROR jag håller i koppen. Muskelkraften är är 35 % av maximal förmåga
och muskeluthålligheten är nedsatt till 15 % av  normal förmåga. Vid suspinering av vissa muskler saknas flera centimeter (35 mm) av optimal förmåga.
Jag är opererad 3 gånger i händerna för att lyfta fram nervbanorna men kirurgen visade mej under operationen (nyfiken) hur döda nerver såg ut. Men efter några år KAN nya nerver ha växt fram.

Detta gör inte att jag springer hos läkare hela tiden. Jag var där senast för 5 år sen för att få ny medicin mot min astma. Äter inte smärtlindrande för det tar ändå inte bort smärtan.
Får inte utföra några större övningar på rehab och blir bara mer skadad utav deras behandlingar... enligt sjukgymnasten och läkaren. Fick värmeskador av vanlig värmebehandlig.
Jag kan bara gå 100 meter för att sen stanna och sträcka upp ryggen och ta nya krafter.
Jag kan inte bära något med båda händer och armar över ett golv.
Men givetvis försöker jag ständigt för...Jag kanske kan i alla fall en vacker dag.

Jag brukar inte gnälla i onödan men NU...
Så kommer nån och tycker att jag inte gör vad jag kan och att jag inte ger mej FAN på att kämpa.
Jag kämpar faktiskt varje dag. Jag kan ta på mej själv och gå på toaletten själv fortfarande.
Jag kan förbereda maten och lämna över sen till de som kan röra i en gryta och lyfta en kastrull.
Men jag tänker inte tillåta att någon anklagar mej för att vara lat.
Jag har fått ge upp massor av mina roliga fritidssysselsättningar för att jag inte klarar av dom längre. Jag får stå och hänga på diskbänken för att diska. Sitta ner och skala potatis.
Det hade jag inte gjort om jag ansett att jag bara ville göra det som är roligt!!

Nu när jag suttit och skrivit detta så känner jag mej som en enda stor klant som råkat ut för detta.
Det är ju inga allvarliga saker men illa nog för mej. Stackars de som verkligen drabbas av inskränkande problem och skador och som inte kan få någon hjälp. Varesej med det fysiska och även det psykiska som också tar stryk av långtidsproblem. Man skall allt vara glad för det lilla...:-)
Jag är mycket glad för det stöd jag får av mina närmsta som sett mej under resans gång.
Min första kontakt med läkare p.g.a värk och muskelbortfall skedde 1984. Nästa kontakt skedde 1991 och fr.o.m 1996 är jag massivt utredd. Sjukpension 2002 och efter 2004 satt med sjuklön utan vidare utredningar. Under alla dessa år HAR jag kämpat på och vägrar fortfarande ge upp men givetvis gör jag inte saker som jag nu vet får mej att bli utslagen i flera dagar. Det leder ingen vart.

Jag sitter här och funderar...Jag träffade aldrig min mormor, morfar, farmor eller farfar.

Hittade precis lite datum och inser att jag faktiskt gifte mej samma år som min mormor dog.

Där kommer funderingen in...Varför? Jag trodde alltid att hon dött måååånga år tidigare.

1974 var jag 18 år, bodde kvar hemma och min mamma var på begravningen men jag hörde aldrig nåt om det.

Ja, ja, det spelar ju egentligen ingen roll men vad mycket man INTE vet.

Farmor och farfar dog innan jag föddes och morfar träffade jag inte när han hälsade på hemma.

Jag har i alla fall en bild på mormor och morfar tillsammans med en av mina småsystrar.