Små lätta moln

"Thanks God it´s friday". En film på 70 talet som jag bara älskade och innhöll glad diskomusik. Mitt 70 tal påminner mig om den "lyckliga tiden". Det var då Sverige slösade på kapitalet och vi svenskar levde ganska så gott. Personligen märkte jag inte ett dugg att vi genomled oljekrisen 1973. (Det var nog först på 90 talet som korthuset rasande för många. 

Sista timmarna innan gong-gongen Sonen ska välja gymnasielinje. Jag har inte riktig koll på hur många linjer det finns. När jag gick i 9:an var det  en handfull av val. Inte mer än tio i alla fall. Det är inte lätt att veta vad man vill bli när man blir stor. Är man dessutom skoltrött är det en omöjlighet att hitta en motivation att plugga i 3 år till. Och när man gått dessa år måste man söka in i högskolan för att verkligen bli det yrke man har valt.

Vilket är det viktigaste? Ska man gå en bredare linje som gör att du kan välja flera högskolor när den dagen kommer? Eller ska man tänka taktiskt? Man går en utbildning som ger dig behörighet till jobb men även möjligheten att söka in på högskola? Då krävs det att man väljer extra tillvalspoäng. Egentligen är det ingen vits att gå 3 år där studierna blir så tuffa att man börjar skolka. Eller sänker betygen så man måste plugga upp dem senare. 

Ibland är det stiltje. Så även i bloggande. Man har inget speciellt att skriva  om. Åsikterna ligger inpackade i ett omslutet fodral och vill inte komma ut. Skönt på sätt och vis när det vissa dagar får vara blankt i huvudet. Men plötsligt pyser det över och skrivtorkan lättar. Det är så befriande skönt när man märker att tangentknapparna går av sig själva. Det känns som fingrarna far fram och tillbaka och jag behöver inte ens tänka. Orden bara ligger där serverade på skärmen. Plötsligt formas det en massa meningar.  Ibland kan jag förundras över att det finns så mycket i min lilla hjärna som väller ut. Har jag skrivit det där? Tycker jag verkligen att det stämmer? Vilka kommer att reagera och vem håller med? Oavsett om det är intressanta inlägg eller inte får jag i alla fall träning att kunna uttrycka mig. Se där! Jag har redan lyckas skriva en halv sida om ingenting. Men nu måste jag väl i alla fall klämma till med något vettig. 

Lagom till att aftonbladet varnar för en ny influensavåg kan man läsa om en kvinna som fick förlamning pga av att hon vaccinerades mot svininfluensan. En levnadsglad kvinna runt 27 år med en målmedveten framtid. Jag minns när debatten var som störst sommaren 2010 då rapporterna kom efter att några personer smittats utomlands och låg i respirator. Vi som sa nej blev snabbt övertalad av smittskyddsläkaren i programmet "fråga doktorn" att det var mer risk att bli allvarligt sjuk och dö än det fanns biverkningar på vaccinet. Min son som då var 13 år vaccinerades. Med påtryckningar från skolan. Vilken mamma skulle inte ha förebrått sig om han blivit så allvarligt sjuk bara för att man vägrat ge honom vaccin. På samma vis måste det kännas nu för oss som tillät vaccineringen där också en del barn nu fått narkolepsi. Jag är evigt tacksam att inte sonen drabbats. Kan dock inte säga helt om vaccinet givit honom biverkningar då han är ovanligt trött. Men det tolkar jag som för lite sömn och jobbiga dagar i skolan.  Det är med viss oro jag sträcker fram armen nästa gång och ska vaccineras.

Så kom snön till slut. Barnen är glada. Folket som gillar vinteraktiviteter är glada. Snöröjare och takskottare är också glada. Nu finns det jobb. Allra gladast är nog de som försörjer oss med elen. Nu kan de i alla fall garanterat skylla på att de förhöjda priserna beror på att vintern är sträng. Trots det fick jag en el räkning i början på januari där jag höll på att smälla av. Jag bytte från Fortum till Vattenfall i tron att jag skulle få ner avgiften som en rådgivare föreslagit.

Men som sagt, istället förhöjdes räkningen med nästan 100 kr. Man svarade mig på Vattenfall att fortfarande betalar jag en avgift till Fortum som transporterar elen. Den ligger på 175 kr. Jag förstår inte hur jag kan betala nästan 600 kr för el förbrukningen under december månad? Inga konstigheter sa man. Jag bor i Stockholm tillsammans med min tonårsgrabb och har 3 rum och kök. Vi förbrukar strax under 3000 kilowatt timmar per år. Märkligt detta då grannen nästan har hälften och betalar samma summa för ett kvartal. Skillnaden är att hon bor i en 2:a och är en person. Jag betalar endast för hushålls el. Ringer man runt och diskuterar priserna hos de olika bolagen ligger de ganska nära i priserna. Skall bli väldigt intressant att se hur el priset ser ut denna månad. Vintern har kommit och då finns det ingen anledning att tro att priset ska minska. Är jag trots allt lurad eller ser verkligheten ut så här i landet?

Förr var det fult att använda städhjälp. Ännu fulare att använda sig av svart arbetskraft. De är många unga människor som arbetar intensivt som gärna använder sig av rutbidraget. Det kanske är så man slipper utbrändheten. Inga konflikter vem som ska dammsuga eller skura golvet. Det måste vara en fröjd att komma hem till en välstädad lägenhet trött efter en arbetsdag. Ännu mera energifyllt att en färdiginköpt matkasse levereras vid dörren. Har man ingen bil som lätt transporterar maten från affären känns det sannerligen i axlar och armar av att bära hem tunga kassar. Man slipper stressen av att stå i långa köer framme vid kassan. Tvättmaskinen knäpper man på och det är sällan plagg som tvättas för hand. 

Trots av det finns så mycket hjälp idag håller inte relationer. Mycket vill ha mer. Det går alltid att peka på saker man vill ha så det blir bättre. 

Nej säger jag! Åter nej, nej nej. Jag vill inte gå med i Europapakten. Jag ser inga fördelar överhuvudtaget. För att jag ska ändra mig måste någon antingen lobotomera mig eller ha en riktig bra övertalningsförmåga, Jag förstår uppenbarligen I N T E vitsen att ha en enad pakt tillsammans med de övriga länderna i Europa. Av erfarenheter anser jag att de flesta frågorna tillhör mera de länder som finns nedanför Danmarks gränser. Jag skulle möjligen kunna tänka mig en pakt med de Nordiska länderna. Det finns ju fortfarande en mängder tvister som vi i Sverige ligger ljusår ifrån att ha samma åsikt om. Jag ser verkligen kritiskt på detta samarbete som enbart ha varit en onödig kostnad för oss skattbetalare. Denna "makttörst" är bara ett spel för politikerna själva. Inte bryr de sig om den lilla svensken. Jag behöver inte vara mer införstådd inom de politiska frågorna än att jag fattar att de att blir mer åtstramningar för oss i Sverige. Alla beslut kommer i framtiden läggas helt i Bryssel. Vi behöver förmodligen inga myndigheter i Sverige. Ifall någon tänker söka studiebidrag för att plugga knappar man in frågan via en liknande iphone och svaret kommer från Bryssel. Ingen jobbgaranti då allt sköts av maskiner. Mänskliga robotar kan vara en idé. Förespråkarna säger bl a att arbetsmarknaden kommer att flexibiliseras och skatterna på arbetet ska sänkas så att arbete ska löna sig. Det tror jag inte ett ögonblick på.

Håll ut. Våren kommer. Det är exakt två månader till vårdagjämningen. Den 21 mars är dagen lika lång som natten. Vi märker av ljuset och förhoppningsvis kommer vi att känna oss mycket piggare. Det har varit en lång och utdragen höst. Nästan alla man pratar med känner sig ovanligt trötta och har konstiga symtom av något slag. Förkylningarna känns som evighetslånga eller så kan man känna sig bättre för att bli sjuk igen. När inte tjälen blir långvarig i marken ökar bakterierna och konstiga baciller leker med oss. Förskylningsvirus trivs bättre vid varmt och fuktigt väder. För att undvika smitta är det viktigt att tvätta händerna så fort man kommit hem. Överallt där man tar i, ytterdörrar,ledstänger, pengar mm frodas bakterierna.  

Det har sannerligen inte varit tyst i träden denna vinter. Småfåglarna sjunger ikapp och vissa dagara känns det som våren faktiskt är här. Januari är snart slut men efersom det är skottår i år har februarimånad ökat ut men en dag. Men sen går det undan. Kommer man bara in i mars så rullar det bara på. Det känns inte som vi har någon vinter trots att det just nu snöar i Stockholm. Det känns så fel. Nu behöver inte vintern komma alls. Men för barnen är det ändå en glädje. I morgon kommer pulkorna fram och alla sjunger "Se det snöar". Och mor står i fönster och suckar.: " Än dröjer det till vår"

Jag tycker synd om kungahuset. Trodde aldrig jag skulle skriva det. Har länge tyckt att de två yngre familjemedlemmarna lever storslaget utan att göra rätt för sig. Men prinsessan Vikcoria är en fantastisk ambassadör som lever upp till sin roll. Härom dagen när jag såg Kalla faktas granskning av Walter Sommerlath tyckte jag det gick lite långt.  Jag förstår inte budskapet. Vem vill media hänga ut, drottningen eller fadern som för länge sedan är död? Ska hon som dotter stå till svars för hans brott? Inte helt otroligt att han var nazist men vi lever nu på 2012 och måste gå vidare. Hur ser det ut i världen och hur ser det ut i vårt samhälle? Är TV 4 så desperat över tittarsiffror att man gör vad som helst för att psykiskt knäcka drottningen? Det är en människa med känslor som inte ska behöva bära ansvar vad en förälder gjort.  Om det är hennes osanningar man vill åt för att hon med ett barns ögon har en annan bild av sin far borde man släppa detta nu. Ska hon offentligt be om ursäkt? Ska hon skändas? Vill man få bort henne från tronen eller vad? Förintelsen och judeförföljelsen en oerhörd och svårförståelig handling men hur länge ska man ärva historien? Skall barn till mördare och förbrytare betala med förakt och spe? När blir man förlåten?

Varför är de flesta tandborstar förpackade som om de vore inbrottsskyddade? Det är omöjligt att ta loss en tandborste ur sitt fodral utan att använda våld. Antingen bor det en enorm ologisk tjuv innanför mitt pannben eller så är det meningen att man måste vara Einstein. Jag förstår inte! Behöver tandborstar vara så väl paketerade att det behövs verktyg för att få upp eländet? Den som kommit på idén att det ska vara en hård cementliknande vägg som skiljer oss människor från denna sanitära uppfinning har verkligen myntat orden "nerv sammanbrott". Men det har väl en orsak kan jag förstå varför förpackningen ska vara svår att öppna. Den lilla perforering som sitter osynlig på baksidan har ingen funktion. 

Som före detta socialdemokrat har jag helt tappat förtroende för våra politiker. Förr var jag engagaerad och kände att det var viktigt att hänga med i debatterna. I slutet av 70 talet gick jag t. o m i demonstrationståget. Det gällde kampen för att lärarkanditaerna skulle få en handledd praktik när man kom ut på sina praktikplatser. Det skulle sparas in. Det var mäktigt på något vis att gå där med banderollerna i samlad tropp och skrika ut sina slagord. Man kände sig enad och sammansvetsad. Vi mot dem. Folk stod längs trottoarerna och såg oss blivande förskollärare tåga med styrka och mod. Var har dessa demonstrationer tagit vägen? De som stod på barikaderna och kämpade för rätten till jämställdhet i vårt samhälle? Det har liksom tystnats ned. De som regerar nu blir starkare och starkare.

Allt smyghöjs, räntor, mat, hyror, vården, bostadsköer, dagisplatser etc. Vi sitter hemma och mumlar. Journalisterna är bra på att gräva fram, som t. ex äldreomsorgens mörka och smutsiga byk i den vanvård man väntar sig när man blir gammal. Vad händer nu? Har det tystnats? Var finns våra unga och starka som än så länge orkar kämpa och protestera? De är ju ungdomen duktiga på idag med anledning av deras vetgirighet och kunskap de fått. Tyvärr har politikerna oavsett sossar eller borgare medvetet gjort ett glapp mellan rika och fattiga, unga och gamla för att vi inte ska blir för många som tillsammans blir starka och slå emot dessa orättvisor. Det sägs att historien upprepar sig och oavsett om inte det är synligt att fattiga ligger i rännstenar och tigger finns fattigdomen ändå. Denna tysta och skämmiga fattigdom där en förälder alltid får säga "Vi har inte råd", till sina barn. Detta syns när skolorna ordnar skolresor eller friluftsdagar vilka som får stanna hemma. Vilka barn som kan med skidutrustning och betalda resor kan hänga med. Gör så att alla kan arbeta, Gör så alla får vård. Gör så att den som drabbas av arbetslöshet och sjukdom får förståelse och stöd. Fredliga demonstrationer som är till rätt syfte efterlyses så att politikerna hör oss. 

Det har blivit mer och mer vanligt att göra upp med sitt liv genom att skriva böcker. Lika vanligt är det att man skriver om de som inte längre finns i livet. Jag väntar mig en bok om Christer Petterssons memoarer. Där vi får veta om han verkligen mördade Palme eller inte. Säkert kommer en "spökskrivare" ta sig an hans berättelse. För ett par månader släppte Patrik Sjögren bomben om hur han blivit utnyttjad av sin tränare. Även Zlatan har utelämnat sitt liv och nu är det dottern till en av de mest omtalade barnuppfostrare Anna Wahlgren som avslöjar hur hennes uppväxt var, den som inte alls rekommenderas ett barn. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att saker släpps fram i ljuset. Men till vilken nytta? Ja, dessa böcker lär ju sälja och går säkert åt som smör i solsken. 

Är det någon slags 40 års kris man går igenom där man spyr upp all den ångest man gått och burit på? Inte lätt att vara föräldrar heller och jag väntar bara den dagen när mina barn släpper ut en bok om mig. För visst gör vi fel i bland. Inte alltid man är en klok förälder som vet exakt vad man borde ha gjort eller inte gjort. Vad man skulle sett eller märkt när ens tonåring vägrade prata med en. "Vad har du gjort i dag?" Svar: "Inget". "Hur har det varit i skolan?" Svar: "Bra!". " Går det bra på träningen, du har sett så frånvarande ut?" " Äh, det är inget har jag sagt! Tjata inte!".